The Icicles – A Hundred Patterns (cd, Microindie)
Volgens het bevolkingsregister ben ik 26, maar als ik naar The
Icicles luister voelt dat niet zo. Dan voel ik me gewoon een jongetje van een
jaar of zes, die zonder enig verstand van muziek (dat heb ik trouwens nog
steeds gelukkig niet) door de kamer huppelt en met een grote grijns op zijn
gezicht alle nummers van voor tot eind meezingt. Het mag allemaal zo simpel
zijn wat het kwartet uit Michigan doet en al honderd keer eerder gedaan, ik
wordt er 35 minuten lang zo ontzettend blij van. Lieve liedjes,
schoolmeisjes(samen)zang, lekker veel genananana, teksten over de ultieme
uncoolheid en allemaal zo twee als twee maar zijn kan. Blij blij blij.
According to official data I'm 26 years old, but when I
listen to
The
Icicles, it doesn't feel like that. I feel like a six year old who,
without any knowledge of music (which I luckily still don't have), dances
around the room and sings along to all the songs with a big grin on his face.
It might be simple what the Michigan-based quartet does on their debut album,
it might have been done several times before, but they happen to make me so
happy for 35 minutes. Nice songs, sweet girly vocals, much nananana-ing, lyrics
on the ultimate uncoolness and as twee as twee can be. Oh, how happy could a
record make me.
Martijn Grooten
25 november 2004
http://www.thinksmall.nl/recensies.php?id=741
http://www.thinksmall.nl/blog.php?id=2#19
RECENSION
THE
ICICLES - A HUNDRED PATTERNS
Det första som
fångar uppmärksamheten är konvolutets fram och insida. På framsidan står
bandmedlemmarna Gretchen DeVault, Joleen Rumsey, Emily Krueger och Greg Krupp
iklädda blommiga munderingar. Under varje figur har det textats olika
bokstavskombinationer, vilka man i sin tur hittar på insidan. Där finns
streckade plaggdelar att förstora upp för den som vill sy sin egen The
Icicles-dress, även ett trevligt »sewing kit« med två olika typer av tråder har
lyckats hitta sig ur paketet. The Icicles är framförallt säregna, men icke att
glömma - helt fantastiska.
Huruvida jag kom i kontakt med gruppen minns jag inte. »A Hundred Patterns«
trillade ner på dörrmattan för några dagar sedan med endast en ledtråd att
följa: Microindie Records - ett skivbolag som tidigare gett ut bland annat
Sodastream, The Flower Machine och Sekiden. Ett förtydligande som genast fick
mig att inse att The Icicles var ett av de banden jag så länge försökte få tag
i, men aldrig lyckades.
Äntligen hör någon av sig, äntligen har jag bandets första fullängdsskiva. The
Icicles gör klassisk medryckande indie i form av en nyare variant av
sextiotalsbandet The Murmaids, eller en snarlik alternativform av All Girl
Summer Fun Band. Vissa stunder kan de även förknippas med Cat''s Miaow och Cub.
Beskrivningen kanske inte låter så värst övertygande, troligtvis eftersom att den
skulle kunna passa in på en mängd andra band. Om jag däremot tillägger att
geniförklarade Ladybug Transistor-frontmannen Gary Olsson och Essex
Green-medlemmen Jeff Baron har lagt sina händer med i spelet, kanske det låter
mer nervkittlande. Även Britt Myers som producerade och mixade Dressy Bessy ’s
»Dressy Bessy«, Essex Greens »The Long Goodbye« och James William Hindles
»Prospect Park«, har färdigställt »A Hundred Patterns«.
Det är dock inte av detta faktum som får mig att gå på knä inför The Icicles oerhört
aktuella pop. Redan i upprymda »I Wanna Know« bemöts man av en distinkt röst
och en prålig melodislinga lika klar som prisma. Även efterträdaren »Forever
& A Day« är en sådan låt som känns så självklar, att den borde ha skrivits
tusen gånger tidigare. I många fall på »A Hundred Patterns« infinner sig just
den känslan, och det är nog till stor del av låtskrivarmaskinen och sångaren
Gretchen DeVault. Hon skriver underhållande, seriösa och ironiska texter - men
som framförallt stämmer in i verkligheten och som till trots aldrig känns
oaktuella.
»Sunday Song« är en idealisk poplåt, »Ralphy Rodriquez« och »Bat In the
Kitchen« framkallar avund och »Happy Place« och »Porch Swing« borde uppväcka en
stark humörsvängning för den deppiga. Ett flertal gånger blir man så illa
tvungen att pausa för att inte bli alltför uppspelt. Tillslut börjar dock
skivan nås mot sitt slut, i »Pretty« gästar inte desto mindre Jeff Baron och
hela låten utformar en fullkomligt vacker atmosfär där synt- och klockinslag
varvat med propra gitarrslingor samsas om sin plats för att bestyrka
stämningen. Gretchen DeVault sjunger dessutom bättre en någonsin. Avslutande
men ack så tilltalande »Sugar Sweet« sätter punkt efter en dryg halvtimmes
fulländad debutresa bland fagra poplåtar och genuina hågkomster.
Kommer The Icicles någonsin nå Sverige? En fråga jag ställs inför när de sista
tongångarna sakta gett sig iväg.
Niclas Björkdahl
niclas@lemanchester.com
http://www.lemanchester.com/recension.asp?id=636&kat=rec